Mitt Manson ryck har väll inte lagt sig än, men ska inte låta de gå ut över er som läser min blogg.
Denna helgen både vart lika underbar som alltid när Zsannah och jag umgås men även haft inslag av sån ångest att jag trode jag skulle hoppa från balkongen. Vissa dagar fungerar jag bara verkligen inte. En del dagar är det som någon kidnappat min hjärta, svartat ner mitt sinne och klämmer åt mitt hjärta så hårt att det inte får ngt blod.
Jag har en hel del vänner, många fler än jag ngnsin haft tillsammans. Jag trivs med att bo själv, jag har min älskade kisse, och jag vet vad ja vill med mitt liv. bra förutsättningar? well fine.
Däremot vet ja inte hur det kommer gå. Jag har ingen koll på ekonomin längre, den har vart körd i botten så länge och jag kämpar med att lösa det varje månad. Jag har ständigt nya telefonsamtal att göra, nya möten att gå på utan vetskap vad jag kommer att möta eller efter mötet ha att göra. Jag har inga gymnasie slutbetyg, gör allt jag kan för att plugga upp de på komvux o börjar till hösten igen.
Jag känner mig verkligen helt fel placerad. En del av mig vill verkligen bara släppa allt. Börja om på ett nytt ställe. Fixa lägenhet i Gbg, Norrköping eller varför inte förverkliga min länge längtande dröm, flytta utomlands. Till London. Italien, Frankrike, Eller USA. Jag vill bara få bort mina rötter här ifrån. Jag kan inte sänka dom. dom ligger och sprattlar ovan jord och det gör så ont varje gång ngn går på dom. trampar sönder dom eller kommer med sin sex och kapar bitar av dom.
Min stora dröm i livet är att bli fotograf, få ha ett eget galleri där jag får ställa ut mina fotografier, mina drömmar, känslor,tankar. Jag vill bli mamma, och det innan jag blir 25. Jag vill hitta någon att spendera mitt liv med. Någon att släppa in i mitt hjärta. Någon att dela allt med.
Jag vill ge mitt/mina barn det jag aldrig fick. Ovillkorlig kärlek. Gränslös kärlek. Underbar kärlek.
Denna helgen har visat mig hur bra jag mår när jag får vara mig själv men även hur illa jag mår när jag måste sätta mig in i släktens alla standard och förväntningar. Alla krav de sätter på en. Du är äldst, du borde visa vägen men mest är du en besvikelse. En utböldning bland släkten.
Det är många gånger efter man pratat med mor i telefon som man suttit och tittat ut genom fönstret med tårarna brutalt rinnande ner från kinderna och man bara känt sig så meningslös, så onödig och det är ofta tanken korsat om varför skaffade mor o far ens en?
När jag flyttade hemifrån, när jag fick min lägenhet så var jag så glad. Jag skulle få ett eget ställe, jag skulle slippa dom, jag skulle komma bort från dom. Men mest, trode jag väll att de skulle tycka ja växt, mognat. Men nej, minns det som igår det pappa sa. Hur glad han var, hur skönt han tyckte det skulle bli att slippa mig. Att äntligen kunde de bli en riktig familj. Kan inte glömma det. Hur skulle jag?
Nu sitter han och försöker prata med en. 2½ år har gott och han tror att jag ska känna anorlunda? Jag biter ihop och försöker men innerst inne känner jag, hör jag hans röst skrika, sparka och hota en. Jag känner så djupt inne deras besvikelse, deras misslyckande. Mig.
Det var länge sedan jag höll på o falla såhär. Länge sedan jag suttit så här och bara skakat, gråtit, fått panikattacker och tvingats ta sömntabletter för att inte göra ngt dumt. Nu ångrar jag att jag sparade mina X för "just in case". Dom är farliga nu. Väldigt farliga. Det är snart 1 år sedan jag rörde dom. Låt dom stanna så. Fuck!
Jag vill inte känna såhär, jag vill inte önska de var min gravsten jag fotade idag. Jag vill inte drömma mig bort till det lugnet. Jag vill inte såra alla jag har nära. Jag vill inet välja den vägen..men jag vet inte om klarar ngt annat.....
