Sista...

Idag är jag väldigt besviken. Jag ville verkligen tro att vår vänskap skulle överleva. Att trots allt så skulle vi klara det.  Men han verkar inte klara det. Jag kan inte göra något mer. Hans ord säger en sak, hans beteende en annan, 3v,snart 4, som han satt här i soffan och satt vänner skulle vi alltid vara. Vad fan kallar han detta?. 

När vi pratas så blir det bara fel. Jag försöker vara glad. vara positiv. Jag möter en stor betongvägg som bara kastar av sig. Jag försöker, men får inge för det. Han skriver aldrig till mig om det inte är för att starta bråk. Han ger inga positiva känslor. Inga alls.

Idag var nog droppen. Jag vet inte. Jag blev verkligen såååå besviken och för att inte tala om ledsen. Har gråtit mina sista tårar över honom nu..

 Utanför att hans ord troligen mest vart ännu fler lögner, och det gör SÅ ont.

Jag vill vara vänn, jag vill umgås, skratta, spela munchkin eller bara se en film. Varför ska han göra det så jääääävla svårt??? 

...Vad hände med denna dag?

Jag bojkottade hela dagen. Bakis sedan kvällen innan, trots att jag inte direkt tyckte att jag fick i mig speciellt mycket. Men det måste varit all koskenkorva han hällde i mig som gjorde susen i slut ändan. Vilket som. Dagen började med att man vaknade tidigt och kände huvudvärken börja och ville bara ut i snön och lägga mig i kylan. Drog upp Jesper och fick han att komma iväg till tåget, själv gick jag och handlade lite bullar och knatade hem. Väl här utanför slängde jag mig en snabbis i snön och njöt av att känna kylan mot huvudet. Kastade mig i sängen och begravde mig under täcket Igen sen.

Oväntat nog så började Johan prata med mig på msn. Den människa jag egentligen sist ville prata med då känslan av honom just denna dagen bara rubb evertything in even more. Vill ju så mer än gärna att han skulle vara HÄR hos mig, inte över msn. Men men.
Vi pratade lite vidare om samtalet vi hade gårkvällen innan och ja, jag både fick falska förhoppningar ett slag men även sågningar vid knäna och nu vet jag inget alls. Jag vet i alla fall att det inte bara är jag som har svårt att gå vidare, som har svårt att se den andra vid sin sida och visst är det för mig en liten tröst. Samtidigt så önskar ja så, att jag bara kunde säga till honom; ”Det behöver du ju inte heller, vi kan gå igenom detta tillsammans”. Men jag tror inte det, jag tror inte jag kan säga det till han utan att vänta mig att bli halshuggen direkt Och därför vågar jag inte säga något, hur hårt mitt hjärta än slår.

Dagen fortsatte i värsta slapp stilen. Jag läste Twilight Jag sov en massa och jag tjötade lite i telefon med vänner som kom ihåg en denna dag. Jag orkade själv inte ta tag i något, så sorry att jag inte mass- smsade ngt strunt denna dag. Planen var utgång på kvällen men när klockan närmade sig 19 så pallade ja verkligen inte. Jag ville bara bojkotta hela denna dagen och krypa ner under täckte och gömma mig.

Tvingade mig själv att laga till lite middag tills melodifestivalen började och sen satt jag tillsammans med Jonas över msn och dissade ner på hela skitet, Jag skrattade så jag trode jag skulle dö over Månz Slagerbög och fjortis Diamanten som tror de har något att komma med. Och läskigt nog verka de ha det såg jag sen när de visade sig att just de 2 av alla deltagarna, var de som fått gå vidare. Dags för svenska folket att skärpa sig snart tycket jag”

Avslutade denna kvällen med att ta kissen utan på en liten snö runda och leka. Uppskattades en liten stund, tills de blev lite för kallt om tassarna tror jag. Snurrades hon in i en handduk och vi kröp ner och gosa när jag kom upp. Träffade på min kära granne här nere, lite sådär på lyran och bad om ursäkt ifall de störde mig. Han hade någon fest. Stod och snackade ett slag och mitt var det är så bestämmer han sig för att bjuda mig på hamburgare och drar upp några från en påsen han har och ger en. Woot? Well wlell han vägra mig säga nej så. Jaha. Stod och prata lite om nyår och festen syster haft här och även den han har nu som jag så klart var välkommen in på om jag ville. Jag vänligt avböjde då jag inte direkt är on party patrol denna kväll. Tyvärr.

Kröp ner i soffan, såg tv och tjötade med det sedvanliga folket på msn innan jag bestämde mig för att de får vara nog och hoppade i säng.  Avslutningsvis kan ju sägas att denna dagen vart lika meningslös som jag väntade imig att den skulle vara och jag hoppas nästa år att jag gör något mer värdefullt än ligger och mår bakis och är olyckligt kär.

Alla fucking hjärtans dag.

En dag jag för första gången faktiskt hade sett fram emot. Eller i alla fall, till för någon vecka inte var allt för hatisk och illa inställd till. Han gjort upp i huvudet lite fina planer på vad jag vill göra för Johan, hur jag ville spendera denna helg med honom och hur jag skulle överraska honom på kvällen med lite snygga saker.

Men den önskan kunde jag ju fint spola ner i toaletten och aldrig se tillbaka på. Det är inte Johan och jag längre, jag kommer aldrig få sitta med hans armar om mig och känna hans kärlek mot mig. Kommer aldrig kunna söka tröst i hans varma famn och inte heller kan jag skicka ett sms med de orden jag verkligen bara vill skriva till honom. Inga kyssar, inget hålla i hand på stan, inget…Han och Jag längre.

Det jag inte kan släppa är det faktum att jag lät mig svepas med så mycket som jag gjort trots vetskapen om hans 5-öringar och förvirrade hjärna. Jag borde kanske vart smartare  o

Det är inte bara därför som jag anser att denna dagen suger röv utan, den känns bara meninglös i det fallet att kärlek är inget som behöver en stämpel, ett datum för att man ska köpa blommor, säga hur mycket man älskar sin partner eller för den delen vara en bit romantisk. Sånt ska man vara när som, hur som. Alltid. Tycker jag.

Vilket fall så var detta en av de dagar jag fasat för mest känslomässigt den senaste tiden. Inte för att det just är alla fucking hjärtans dag utan för allt jag hade planerat för mig och johan.

Friday 13'th

En dag som för många förknippas med otur, olyckor och allt annat illa som kan hända. Och för mig har det alltid vart precis lika dant. Jag har förväntat mig det värsta, hållit mig hemma och bara försökt stå ut. Eller, nej, nu ska vi inte ljuga. Fredagen den 13:onde har för mig varit en spännande dag. En dag helt olik alla andra, en dag där alla förväntar sig att något ska hända och går runt som nålar. För mig, har denna dagen börjat innebära något annat. För. Om nu så många har denna dagen som en otursdag så måste ju det väll ändå innebära att något har detta som en lycko dag också? För en dag kan väll inte bara helt igenom negativ? Okej, nu försöker jag i alla fall intala mig själv att så kan inte vara fallet.

Fick mycket gjort idag,(eller igår om vi ska vara fina i kanten om när jag skriver).  Var nere på skolan för att träffa Kevin (och egentligen de andra också, men de klarar väll inte av vår närvaro, synd för dom!)  När klockan närmade sig 14 var så slut att jag inte visste vart jag skulle vända mig. Kevin hade redan stuckit och då Sandra sitter mitt i mellan allt och inte vill blanda sig i(vilket bara är bra) så blev det att allt kändes krystat och det var bara att dra hem. Tydligen skulle alla det då. Kollapsade i soffan en liten stund medan kvällen planerades tillsammans med Jesper och Fredrik som båda var väldigt pepp. Tror några till skulle anlända, men det skulle i så fall bli lite senare.  

Tog mod till mig idag och skickade ett litet meddelande till mr J inne på MSN. Okej, jag vet att jag bara kan skriva till honom, men jag vet väll inte när jag stör och inte stör, när han jobbar och inte jobbar, när han är på bra respektive dåligt humör. Så, säkra före det osäkra bad jag han kontakta mig när han har tid; jag behöver prata med honom. Typ, lite fint så där. Väntade mig inte få svar på 2 min, så vart rätt slagen ur fokus och försökte samla mig. Bestämde han skulle ringa mig lite senare, när han vart klar med sitt. Fine, by Me! Hoppades bara lite att han skulle ringa innan kaoset började här hemma och jag stressar.

Hoppade in i duschen och satt där och njöt en stund. Tänkte över saker och ting och insikter som alltid haglar över mig när jag inte vill ha de.  Försökte samla ihop mig tillräckligt för att kunna säga de saker jag behöver säga till Johan ikväll. För att kunna öppna upp mig, min själ, mitt hjärta så mycket att jag verkligen kan låta han förstå vad som pågår där inne och hur allt detta får mig att känna, vart jag har tagit vägen och hur otroligt mycket jag saknar och känner för honom.  Jag var inte ens säker på om jag skulle få orden ur min mun, jag är inte den som kastar känslor till folk som inte önskar de längre. Jag skyddar mig själv med murar som är så svåra att bryta igenom, att jag inte vet vad jag ska göra när någon raserat de.

Jag klädde på mig i tystad; enbart Dregens hesa stämma, sprängde på i bakgrunden, men inte ens det kunde överrösta tystnade i mitt huvud. Kläderna valdes ut, fluffiga benvärmarna drogs på benen och jag fnissade till lite vid tanken på vad Kevin kallat mina lurviga vänner.  Jonas hade kul på msn och fördrev tiden med att diskutera något hel meningslöst med en, men Jesper planerade in i det sista innan han var tvungen att gå.
                Då ringer Johan. Då fräser mobilen fram sin ”Det är så synd att du är så söt..” singal som jag fint skrev in som hans privata ringsignal en kväll hemma hos honom, precis efter vi blivit tillsammans. Nu gjorde det nästan bara ont att höra den och det var inte utan att en eller 2 tårar brände bakom ögonlocken. De blinkades bort och jag svarade lugnt, i alla fall försökte. Det var verkligen inte lätt att låta oberörd, att sitta och öppna sig och jag kan påstå att jag gjorde ett bra jobb. Jag tror inte riktigt han förstod eller kanske ens ville förstå vad jag försökte berätta för honom. Mina känslor för honom springer inte sin väg, jag kan inte bara låsa in dom i lådan tillsammans med våra bilder, hans julklappa eller ens de jag fick av hans mor. Jag kan inte kasta in dom i en kista och bara låsa med ett osynligt lås och tro att de ska stanna där. För jag vet att de inte gör det. Det är mycket som är svårt.

Ibland tror jag mig se en chans, en möjlighet att gå vidare, men sen sticker det till i bröstet och jag tvivlar på det så mycket mer än jag trodde var möjligt. Han har en nyckel han måste ge tillbaka, och hur ska han kunna göra det när han inte förstår det? Om jag inte ens kan ta tillbaka den?

Samtalet drog ut ganska mycket, som det alltid gör när vi pratar. Jag kände paniken inom mig, snart måste vi lägga på. Samtalet bryts, hans mobil dör. Puuh. Slapp hans hejdå fras. Hans ”hejdå” som saknar något efter. Jag…

…satte mig och sminkade mig. Inget överdrivet, jag behöver inte det längre. Såg till att kläderna satt snygg, när mobben plötsligt kastar sig fram och tllbaka över bordet med ”han” signal. Rysningen längst ryggraden. Svarade lugnt. ”hej igen”.. Pratades lite mer, han hade laddat den en stund och passat på och fixat med terrariet. ”Bra, jag sminkar mig, ska snart gå..”  Det hela är som en dålig teater. Man frågar sånt man kanske inte bryr sig om svaret, jag drar ut på det då jag inte vill höra det sista, men som alltid finns inte tiden där för evigt utan det kommer. Nu kom det lägligt. Jag hade bråttom. Hans hejdå skar bara halvvägs denna gång och jag visste det skulle slå senare. Men ack. Nu skulle det festas.

Tåget in till Malmö kantades av sms med SMS mellan mig och Jesper och jag fick snällt avvärja mig från en lite över överfriskad punkar-sak som skulle enl sin egen utsago till Köpenhamn och festa, men mer tror jag på Mölle-platsen och alla andra fjortisar. Well Well. Lyckat nog så anlände vi samtidigt Jesper och jag så bara att sluta upp som ett fint kadril-par på ridbanan. (fina liknelser som haglar idag)

Blev lite krubb på Burger Kingen, kände att ska de festas idag så ska man nog bottnat med litet mat. Så et t kidsmeal gick ner utan problem under skratt, snack om spännande filurer man kan få i ett ”happy meal/ kids meal”. Efter maten låg i magen gick vi ut och röka och ängeln hade fint med sig Black Devil cigg, så när han bjöd så var jag inte den som tackade nej. Chooooklad<3 style="mso-spacerun:yes">

Vi hamnade lite konstigt på det och rätt så satt vi på McD vid triangeln, drack äcklig sommar cider och åt choklad muffins i väntan på Fredrik som aldrig verka komma. Chilla biffen så vi drog vidare upp på centralen och Adelgatan igen för att där höra Jesper för värst a insikten om han bara mååååååste gå och pissa och det Nu!. Busken funka inte så han knata in på MAX.  Kollade lite på is-banan vi försökt kasa oss fram på tidigare under kvällen och någonstans slog de till hur mycket jag önska en annan mr J hade vart där och åkt med mig. 
Inne på MAX blandade vi koskenkorva med äcklig sommarcider och jag fixade mitt finger jag tydligen slagit upp. Kvällen complete, med en liten blod- olycka också. 

Återigen tog vi oss till centralen och mötte upp Fredrik som trillade in lite i 23. På Adelgatan tog vi oss in på Lunatic och det var härligt att se den blandning av folk som hade tagit sig dit. Musiken strömmade ur högtalarna och kunde se miss Undine från båset och jag vet inte om våra ögon möttes där, men jag vet de hade ”koll” på en hela kvällen. Och för er som inte vet så är Undine, vän med Johan och säkerligen ingen aning om hur saker ligger till mellan han och mig.

Det dansades, det avnjöts lite goda drinkar och jag var verkligen al happy när sista bandet, drog sig upp på scen och gjorde ett jätte bra framträdade. Sångerskan var verkligen en grym growlare och jag och Jesper ”head-banga” som aldrig för. Fredrik försvann av någon anledning, han skulle träffa någon annanstans och ja, då får det väll vara så antar jag. Kan faktiskt inte påstå att jag saknade han speciellt mycket. (Sorry Fredrik).
Vid 1 drog vi vidare till Deep och skakade de lurviga och hade det riktigt Ball. Träffade på mr Yesman( Martin) som jag inte sett eller hört något av på snart 1 år. Det var lite spännande, han var precis lika blond som då, även om han faktiskt gått och blivit lite snyggare. Haha.

När klockan slog 2 så var jag så trött i fötterna efter allt dansande (det märks man e ringrostig) så när mobilen pepp till vid 02.30 tog vi oss alla ner till Södervärn och tog bussen hem till mig. Efterfest. Jonas satt på msn och var villrådig efter ett jobbigt samtal under hemresan. Kändes i alla fall skönt att höra sen framåt små timmarna att hans lillasyster klarar sig med bara ett vackert litet ärr. Och så stolt hon var över det också, hon hade klått sin storebror.

Dumpade Jesper i soffan någon gång vid 5 -6 innan jag själv slocknade av uttröttning i sängen. 

Onsdag-torsdag

O-Skola 9-16.

T-skola 9-14

Vaknade av sms. Alltid lika underhållande att få sms kl 6 på morgonen.. Inte direkt min melodi. Däremot gjorde smset mig väldig glad så jag tappade hela lusten att gå och lägga mig utan gick istället upp och tog mig en lång dusch och gjorde mig klar för att gå ner till skolan. Väl där var det en tryckande stämning men det gick i alla fall att vara där. Någorlunda. Angelina som man knappt sett röken av de senaste dagarna anlände och det blev lite chill-snack bara hon i ett av rummen. De andra har satt sig i ett annat rum och typ bojkottar mig( och vad jag förstått, kevin) Suck. Förstår inte ens varför, ser inte jag gjort något fel eller ens bidragit till att de skulle hålla på så  här. men men.

Satte mig sen och pluggade och vips hade tiden gått och det var dags att gå hem. Härligt!

Väl hemma började städningen inför kvällen, fixandet och även planerandet inför när de ska anlända och så. Missade helt och hållet vilken tid något var att det deras spelning på Kb denna kväll gick mig helt förbi, gjorde ju inge då jag fick lite mer egen tid med dom senare och som alltid spann de på sina låtar i sterion och sjöng för glatta livet. *skratt*

Själv satt man och tecknade lite, skissade på lite nya projekt och allmänt chillade ett tag. Dock drogs man med till slut och ja, det slutade med att man fick sovit, eller ja sova är o säga för mycket då det snarkades för högt runt omkring en, men slocknade nog en liten stund på D´s mage. Vaknade i alla fall med hans arm runt halsen och då gav jag upp och lade mig på sängen- omöjligt att sova dock.

men men, gick upp vid 7 och gjorde mig klar och begav mi ner till skolan och umgick ett med gänget.  hängde där till jag inte pallade längre och gick hem. sparkade ut asen och sen sooov jag gott ett litet tag.

minns inte om det hände ngt mer vettigt denna dagen. Planerade med Jens lite inför morgondagen..

Tisdag

Skola 9- 16.15. Wooho.

Gick ner till skolan tillsammans med Kevin för att möta folket och ta ett riktigt snack med de tråkiga som vart tvungen och försöka förstöra. Gick inte så bra som jag hoppats på , men jag orkar inte direkt bry mig. Det är sorgligt att de ska tro sånt om en, framför allt när de vet hur saker och ting ligger till och även när de läser här och borde veta att jag aldrig skulle göra något med någon annan. Inte med det jag känner inom mig.

Vilket fall, jag satte mig med datorn och pluggade järnet. Fifflade med projekt och bilder och det gick väll sådär. Folk surade överallt så stämningen var inte alls på topp. Åt lunch med några ur gänget innan lektionen. Hade det rätt öken en sväng så när Sandra tog fram och visade sin piercing tång och kanyl hon köpt kunde jag inte låta bli utan det blev snabbt en liten navel piercing så fint. Eller ja snabbt kan jag inte säga. Först kom Tobbe in och kollade och höll på att svälja tungan när han ser mig ligga på bordet och Kevin stör över med en kanyl i handen och ska precis trycka den genom huden på mig. Haha. Dock gick det bra sen och den blev super fin. Dock har jag fått använda mig av mina läpp- piercingar då jag inte hade någon annan med mig till skolan eller ens vet vart mina tagit vägen här hemma.

Men men, gick till lektionen sen och satte mig för att fixa med filmen men inge ville som jag ville. Så ja, fick knata hem en snabbis – i vad som skulle bli ett riktigt snöoväder någon timme senare- och hämta en sladd jag glömt.  Mötte Johans brödrar och deras mor på vägen, blev inte mycket tjöt. Snöade för mycket och jag frös röven av mig nästan. Lyckades efter 2h i alla fall få in filmen på dator och börja redigeringen. Sen att lektionen tog slut och jag var tvungen att dra är en annan sak.

Gick hem i snön och faktiskt njöt jag lite här. Jag gillar snön, det är så vackert. Sen att det alltid blir så satans kallt när det snöar, det kunde jag faktiskt vart utan. Väl hemma kröp jag upp i soffan och pluggade lite, tjötade msn och ja flummade.

Det har vart mycket funderingar dessa senaste dagar. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på allt vad som hänt känslomässigt och inte alls efter svaret jag fick av mitt sms igår kväll av J. Inte heller det jag fick av Jonas, Fredrik eller Marcus. Jag hade inte förväntat mig något av dom och de gjorde mig alla väldigt förvirrade. Sen, jag vet om och det vet ni också att det bara är 1 svar som räknas. Resten ser jag inte ens.

Har tänkt mycke, har gått igenom hela helgen mer eller mindre minutiöst och detta var något jag måste ta upp med psykologen nästa gång jag träffar henne. Jag kan inte göra det, det är inte bra. Istället för att vara glad blir jag bara väldigt ledsen och sen sorgen och i många fall slutar jag i duschen gråtandes och bara vill sitta där resten av mitt liv. Ja jag vet det är rätt patetiskt men just nu känner jag mig så, jag hatar att vara ynklig och inte den starka person jag brukar vara.

Ikväll har jag vart ute i snön. Jag kände att jag behövde komma ut och kyla ner hjärnan lite. Så drog på mig och attackerade snön här nedanför på gräsmattan. Kastade snöbollar på muren, bara låg ner och kollade upp på himmeln, gjorde världens längsta snö ängel och bara existerade ett tag där ute.  Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag vill bara ha hit honom igen och det. Inte hört ett ljud från han sedan han åkte i söndags. Okej om man inte räknar den lilla 4 ord meningen  i ett sms. Suck.

Pratade med Jonas och med Malin. Jag orkar inte må så här längre. De stöttar mig helt otroligt. Och jonas är helt otrolig…

Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Det finns ingen energi kvar. Ingen ork att känna längre. Jag kan inte gå runt så här. Känna mig som ett patetiskt skal som inte kan gå vidare, som inte kan känna något annat än smärta. Jag kan inte längre låtsas skratta eller vara den människa jag egentligen är. Jag orkar inte spela längre, mina teater skills börjar faila. Jag kan inte håla masken längre. Det finns ingen möjlighet längre, jag har förlora fotfästet och jag har gjort det ordentligt. Vi pratar inte snesteg eller små snubblande utan jag har verkligen tappat min väg totalt. Det känns inte längre som att detta är jag. Varför vet jag inte..

På många sätt är mitt liv bra. Älskade Jonas,Kevin, Fredrik, S.K, Roban..Alla på skolan; Liz,Myggan,Sandra, Babben o alla de andra som får skolan att bli kul.. Men just nu känns det bara rakt ner åt helvete.

Mitt liv består av 2 världar. Den världen jag visar ut, den som skrattar och spelar med och har "kul", dom som engagerar sig och låter sig dras med och inte vill sitta hemma.
Sen har vi den som dyker upp så fort jag blir ensam, så fort tystnaden blir påtaglig och jag bara har mig själv i huvudet, den som inte kan sluta kasta elaka tankar och sparka ut den andra. 

Som inte accepterar ngt annat än blodspill och depression. Den jag inte kan slå mig undan från just nu. Hur mycket jag än försöker. 

Jag orkar inte längre. Mitt huvud håller på att ta över och jag vet inte vart jag ska vända mig. Det finns ingenstanns. det finns inget.