En dag jag för första gången faktiskt hade sett fram emot. Eller i alla fall, till för någon vecka inte var allt för hatisk och illa inställd till. Han gjort upp i huvudet lite fina planer på vad jag vill göra för Johan, hur jag ville spendera denna helg med honom och hur jag skulle överraska honom på kvällen med lite snygga saker.
Men den önskan kunde jag ju fint spola ner i toaletten och aldrig se tillbaka på. Det är inte Johan och jag längre, jag kommer aldrig få sitta med hans armar om mig och känna hans kärlek mot mig. Kommer aldrig kunna söka tröst i hans varma famn och inte heller kan jag skicka ett sms med de orden jag verkligen bara vill skriva till honom. Inga kyssar, inget hålla i hand på stan, inget…Han och Jag längre.
Det jag inte kan släppa är det faktum att jag lät mig svepas med så mycket som jag gjort trots vetskapen om hans 5-öringar och förvirrade hjärna. Jag borde kanske vart smartare o
Det är inte bara därför som jag anser att denna dagen suger röv utan, den känns bara meninglös i det fallet att kärlek är inget som behöver en stämpel, ett datum för att man ska köpa blommor, säga hur mycket man älskar sin partner eller för den delen vara en bit romantisk. Sånt ska man vara när som, hur som. Alltid. Tycker jag.
Vilket fall så var detta en av de dagar jag fasat för mest känslomässigt den senaste tiden. Inte för att det just är alla fucking hjärtans dag utan för allt jag hade planerat för mig och johan.
