lämnar lägenheten åt en och är så snäll.Vid 7 ringde bejbs klocka så då kom han upp efter lite om och men. Martin likså. Bredde litr mackor till bejb och mig som åts. Sen bäddes sängen, fixade iordningen soffan där Martin snusat och lade rätt på kuddar och allt. Som sagt, man kan göra fint efter sig.
(så här söt är min kärlek när han ligger och mornar sig<3<3)
När kl närmade sig halv 8, blev det att man hoppa i skorna och vi begav oss iväg ner mot stationen för att börja resan mot malmö-ystad. Martin som skulle tillbaka hem fick tyvärr en nit- gick inget tåg tillbaka mot Karlskrona så här dags. Kl 10 var första så, han fick snällt stanna kvar medan ja o bejb slog
oss ner och började vår resa.
Blev lite grinig på tåget, hade köpt min resa via skanetrafikens kundcenter- eller ja laddade mitt skånekort där inne. Och då sa de att jag kunde åka på vanligt busskort på tåget och det funka på vägen upp. Skånekortet till bromölla och sen rabattkortet på resten. No probl. Men NU, neeej sånt kan de inte göra. Kan få rabatten men måste betala kontant ändå; bull shit sherlock! men men kostade mig 66kr att åka hem och det är värt!.
Blev lite pratande på tåget för oss 2. Fanns egentligen en hel del att prata om men jag är glad vi bara tog de värsta innan vi kurade ihop oss och somnade gott i åtminstone 1h sådär. Härligt och mysigt. Efter det var det precis som tidigare; vi skrattade, pratade skojjade och de kändes så bra...
Väl i Malmö hade vi 45min på oss. Hämtade lite pengar, köpte chail latte åt oss och sen väntade vi på tåget v
idare. Jag med växande nervklump i magen pga både det att vi skulle förbi svedala och det är ngt som är allvarligt fel där, men även det att vi skulle hem till hans mormor,mor och hela den biten och ja. Jag är nervös för sånt. Även om jag inte oroar mig för att de inte ska tycka om mig, även om det är visst man tänker på det. Vet inte varför, men jag tror det är för att för mig känns något sånt här väldigt stort och betydelsefullt, även om det inte verkar göra det för bejb. Lite synd, för tror inte han kan förstå mig där- inte komma på min nivå.Visst, är väldigt glad att han ville ha mig med, att hans mor och syrra ville träffa mig och hela den biten, la la la...
Och det var väldigt trevligt. Hans mormor hade lagat mycket god mat, även om man inte kunde äta så mycket. De var trevliga att prata med och ja, det kändes väll inte fel. Även om jag nog aldrig vart så tyst någonsin som jag var där- även om det är svårt att tänka sig så är jag en jävel på att hålla tyst.
När efterätten var uppäten, vi hjälpt hans mormor få iordning igen
och få ner sina möbler i källaren tog vi oss hem till hans mor och jag fick hälsat på katterna. De som kanske ska bli Mitzui´s nya lek-kamrater om allt funkar som det ska. Visade sig dock att de var väldigt osociala- i alla fall mot mig som kom in som ny. De verkar inte ligga på den nivån jag skulle behöva att de gör, men det är kanske ngt jag kan ändra på. Något jag kan sätta min prägel på. Men jag vet inte; kommer att ta mig en seriös funderare på det och diskutera med min lilla princessa här.Bejb och jag tog 16 tåget därifrån och jag kände redan nu en viss mån av seperationsångest jag bara inte ville känna. Jag är livrädd för det och jag behöver inte det igen. Men när vi satt på tåget så var det något helt annat i kroppen på mig; kände mig illamående, magen gjorde ont, hade ett sånt fruktansvärt tryck över bröstkorgen. Många hade sagt panikattack här men nej, inte denna gången. När vi kom till svedala och jag såg min lägenhet så trode jag att jag skulle svimma. Det är ngt fel med min lägehet.
Skulle egentligen av här och hem, men ringde Maria eller Tezz, ngn av dom i Malmö och hörde om dom ville se film och de ville de men de var inte hemma just nu. Jag skulle messa när jag var i malmö och så. Sure. Åkte med in dit, vi letade upp bejbs resa hem och sen blev det för mycket för mig.
Det var nog de jobbigaste hejdå-et på väldigt länge. Jag är ingen som gråter offentligt men well, mina tårar kom och jag orkade faktiskt inte bry mig. Och anledningen dom kom var att när jag stod där och kramade honom så säger han så sött "jag älskar dig" och jag svarade utan att tänka "jag älskar dig" tillbaka och jag bara kände en sån explosion i magen och tårarna strömmade. Är jag känslosam? Som fann!. men jag är kär och det får jag fan vara då!
Dock önskar jag han hade tagit det där närsta tåget han nämnde..även om de hade vart riskabelt. Hade kunnat döda (låt oss överdriva ordentligt här) för en stund till med honom, men jag förstår han och det var nog det bästa att bara gå där. Hade nog blviit för jobbigt annars.
Tog min väska, släpade mig halvt blind av kajal bort till bussen och hem- pallade verkligen inte med någon film efter det här. Inte på något sätt alls. Chauffören hade kul åt mig när jag med kajalkinder trillar in på bussen som är helt tom, sätter ner min väska på första bästa säte, rotar fram mitt kort, vänder mig bort för att sätta ner det och inser att den är sönder."God morgon på dig hör man han säga" coh det ändå jag kan svara på det är jävligt bittert och smått snuvigt "God morgon på dig oxå...prova att lämna den du älskar vid tåget med vetskapen att ni inte ska ses på länge och du sakner redan han/hon väldigt. Då har du all rätt att vara i koma och efter", (okei inget 100%igt citat, men de är inte många ord som skiljer!)
Ibland känns de så svårt att veta vad man kan,ska och vågar skriva ut här på bloggen...
Han bara tittade på mig ngn minut medan jag tog min väska, satte mig ner, halade fram lurarna men innan jag satte på dom börjar han fråga mig om varför de var så hemskt, om varför jag grät- hade jag inte svarat på de utan fråga tidigare?..hmm.
Well, jag kom hem säkert, även om det var hemskt att komma in i lägenheten till trots Mitzuis vackra uppenbarelse och kel och pussar. Kände mig så...offline överallt och det är nog det hemskade jag kan känna mig. Men halade fram datorn, mina brownies jag köpt tidigare och sen slö surfade jag och önskade mig tillbaka....
men men.
Detta klarar vi, eller hur bejb?!
