<3Jag har Aldrig i mitt liv haft svårt för att varken lämna människor eller bli lämnad. Bara ta min väska och bege mig ut genom dörren. Folk kommer och går, vänner hälsar på, förhållanden tar slut och jag har aldrig sett mig bry mig speciellt mycket. Det har aldrig vart svårt för mig att leva i ett distansförhållande där man, om man har tur, kan träffas vad 3dje, 4de helg. Eller för den delen pendla över Sveriges alla gränser för den som betyder ngt...
Jag brukar istället vara den som ler, skrattar,krama om personen och sen ge ifrån mig en stor djup suck och gå vidare med dagarna tills man kan ses igen. Jag sitter inte och gråter floder över att man åter skilts igen, att tiden tillsammans inte alltid kan uppväga den tiden man har ifrån varanndra..
Eller, det var i alla fall det jag trode om mig själv. Men det håller inte riktigt med Johan/Dashu/Bejb. Första gången jag kände det var när jag vart där upp för andra gången och skulle åka därifrån, jag ville inte. Kanske jag ville gå runt i staden och titta och uppleva mer.. att jag inte kände mig riktigt nöjd. Men den gången de verkligen slog mig hårt var när Bejb och jag skulle ta farväll i Malmö, efter vart på kalas hos hans mormor. Då står han och håller om mig, mina tårar har redan vattnats och han viskar "Jag älskar dig"..och får dom att leta sig ner över kinderna.. Det enda ja önska då var, stanna 1h till, stanna för evigt.. men inge kunde säga högt.
Och helgen som passerat nu är inget undantag, utan vi plågade oss själva genom att dra ut på det hela, kramades lite extra, skruvade på oss och hade de inte vart för jag skulle handla mat hade det nog kommit några jobbiga tårar som redan brände bakom ögonlocken.
Jag brukar istället vara den som ler, skrattar,krama om personen och sen ge ifrån mig en stor djup suck och gå vidare med dagarna tills man kan ses igen. Jag sitter inte och gråter floder över att man åter skilts igen, att tiden tillsammans inte alltid kan uppväga den tiden man har ifrån varanndra..
Eller, det var i alla fall det jag trode om mig själv. Men det håller inte riktigt med Johan/Dashu/Bejb. Första gången jag kände det var när jag vart där upp för andra gången och skulle åka därifrån, jag ville inte. Kanske jag ville gå runt i staden och titta och uppleva mer.. att jag inte kände mig riktigt nöjd. Men den gången de verkligen slog mig hårt var när Bejb och jag skulle ta farväll i Malmö, efter vart på kalas hos hans mormor. Då står han och håller om mig, mina tårar har redan vattnats och han viskar "Jag älskar dig"..och får dom att leta sig ner över kinderna.. Det enda ja önska då var, stanna 1h till, stanna för evigt.. men inge kunde säga högt.
Och helgen som passerat nu är inget undantag, utan vi plågade oss själva genom att dra ut på det hela, kramades lite extra, skruvade på oss och hade de inte vart för jag skulle handla mat hade det nog kommit några jobbiga tårar som redan brände bakom ögonlocken.
