Ibland undrar jag om jag inte är den bästa flickvännen ever, eller kanske den dummaste....Jag ställer upp på så mycket, accepterar helt otroligt mycket mer än så många andra jag känner. Jag låter min älskling vara den han är till 100% även om det innebär att det är jag som måste ändra på mig, som måste acceptera saker som för mig aldrig vart acceptabla tidigare. Även om jag måste backa och låta bli och vara den romantiska lilla saken jag kan vara, även om jag inte får prata med honom så mycket som jag önskar, strävar efter och vill. Även om jag måste släppa på mina ramar och låta han göra sånt som för mig är helt obegripligt i ett förhållande, leva på hans vilkor och vad han har för gränser, för mina är tydligen inte accepterade. Även om jag måste förbi se många av mina egna önskningar och de jag ser vitalt för att ett förhållande att fungera utan att de blir massa skit och skröfs.
Jag kanske borde sätta hårt mot hårt någongång, jag kanske borde göra precis som jag själv vill och inte tänka på honom, för tänker han på mig när han gör ngt? Jag kanske borde göra precis det jag önskar i sekunden utan att lägga ner tid på att tänka efter " hur reagerar han på det eller det?"...Jag kanske borde bli helt sann mot mig själv igen...
Vad jag vill säga med detta vet jag inte..
kanske bara öppna ögonen..!!!
