Jag ska verkligen inte vara sjuk. Det passar inte mig. Visst kan det vara kul och skönt att någon dag bara sådär få ligga och slappa på sängen, se för mycket på tv och bara fördjupa sig i en bok. Kanske dricka lite onyttig läsk om man hade haft det hemma och varför inte en påse popcorn om man orkar. Men jag är alldeles för fysisk människa; saknar att ta mig till gymmet och lyfta skrot en stund, simma mig till den sista tröttheten och sen få unna sig en lång extra varm dusch. Jag känner till och med ett stort sug att säga igång och städa, diska, tvätta och för den delen plugga. Det enda som saknas är bara energin.
Känner mig så väldigt mycket i vägen överallt. På msn, både vad det gäller att jag skriver till pojken, men även alla andra. Känner mig oönskad bland vännerna som drog sig undan så fort de fick reda på att jag blivit snuvig. Det är ju nu jag behöver deras omtanke. Känner mig ensam, en ovanlig känsla för mig. Men inte ens Mitzui´s mysiga kelande kan få känslan att försvinna.
Vet inte varför. Vågar inte riktigt slappna av. Rädd för att känna efter just nu. Vill inte ligga här. Inte ensam. Saknar min pojke. Vill ha tid med honom. Saknar Jessie (kan fortfarnade inte känna något. inte gråta.inte sörja).
