Går och oroar mig för morgondagen. Har inte riktigt tagit mig tid att känna efter hur det känns. Vågar inte riktigt. Detta är 3dje personen i min vännerkrets som inte finns längre. Första som inte valt det själv. Förhoppningsvis den sista så här. Det är inte meningen att så vackra människor i denna knappa åldern, ska lämna jorden. Jag kan inte se det.
Kommer bli en vacker cermoni vilket fall. Det bara vet jag. Kalle-hennes kille(vad säger man annars?) och jag kommer åka dit en bra stund innan. Ta våra egna farväll i lugn och ro innan hennes inskränkta familj kommer. Redan pratat med prästen och han var oväntat sammarbetsvillig och accepterande. Kändes skönt.
Tack alla ni vackra som kommenterat och beklagat sorgen. Vet att jag inte berättat så mycket. Jag är inte riktigt redo för det än, men det kommer en dag. Åter igen. Tack, för att ni bryr er!
