Efter att inte vågat tänka tanken själv. Skickat bort den till någonstanns utan synhåll så har jag efter pojkens väldigt lätta och framfussna utkastning igår inte kunnat släppa den. Varför mår jag konstant illa? Varför känner jag oförskämda sug på apelsiner och citron yogurt? Varför har jag ingen ordentlig aptit utan är bara detta suger som dör så fort jag får någon mat i munnen? Inte tala om den odödliga tröttheten jag känner? Varför mår jag skit varje gång jag tränat?
Okej, jag har suttit och viftat bort allt, jag har skyllt på ovanan att träna så här, ovanana att äta som man ska etc etc. Jag har även skylt min förvridna menscykel på just träningen. För, jag vet hur det var när jag var aktiv inom ridvärlden, hur de påverkades då. MEN, efter de orden, efter att jag suttit och förklarat att de få gånger jag missat ta min tablett har vart 2gånger. Båda de gångerna den kvällen han åkt hem/jag åkt hem på. Sen har dom tagit igen. Jag vet inte..
I veckan verkar det luta åt ett nytt besök på bvc, denna gången för ett gravtest. Men jag vet inte om jag vill veta svaret, jag vet inte om jag kan klara av ett "ja". Ett nej är enkelt, det blir andas ut och gå vidare. Men ett "ja". det ställer till så mycket. Jag vet inte vad Johan hade sagt om ett possetivt besked. jag vet harregud inte ens vad jag själv säger. känner.
En del av mig har längtat efter barn sedan jag var 15 och skulle säkert tänka i all världens sötaste banor. Den andra hade fallit ihopa och fått ångst och bara fördärvat mig själv.
Jag är inte där än. Allt kanske hade vart annorlunda om jag vetat att Johan finns där bredvid mig, att vi går igenom detta tillsammans. Men jag vet inte, Jag vet inget. Jag kan bara oroa mig, hoppas på det bästa och vela övervad jag ska göra. Men jag vet också, jag har fått missfall 1 gång i 6 månaden, jag har gjort abort 1 gång. Jag genomgår inte det själv, inte igen!!
Im sorry.....
