Just nu är jag inne i en mycket förvirrad period. Det kom helt oväntat, det kom med en smäll. Saker som händer, vad dolk väljer att öppna sig om för en. Vad man önskar folk kommit med tidigare, och även sånt man bara inte kan påverka. Jag vet inte. Mina älskade syskon, min underbara syster yster. De står alla bredvid mig och stöttar mig, men trots deras ömma händer i mina så är det jag som står vid detta vägskälet. Och jag vet redan vilken väg jag måste ta, vilken väg jag kommer att gå. Jag följet mitt hjärta, fast att min hjärna kanske sitter och predikar något annat. Varför finns det bara 2 vägar att välja på alltid? Borde det inte komma fram fler ju längre man kommer?
Min förvirring står så högt. För högt för mig att vilja våga mig på att säga något egentligen. Inga beslut ska tas i detta tillstånd. De blir inte rätt. Jag kan inte hjälpa att de lockar som tusan ,att delar av mig bara vill. Andra bara skriker nej, och jag kommer inte göra ngt. Jag kan inte. Jag har för stor respekt för mig själv och jag värdesätter mina värderingar för mycket för att vilja bryta på dom. Inte då. Inte nu. Aldrig.
Min bok tar mycket tid just nu. Den förvirrar mig, den driver mig till en nivå där jag inte vill vara längre. Jag skrattar bort det folk frågar, visar inget för dom. Men när jag sitter här själv med hela i handen, med vetskapen om att snart kommer hela världen chansen att ta del av mitt innersta, snart tar jag stegen ut i en värld jag inte har någon kontroll över. Vetskapen om att allt bara ligger en knapptryckning bort. en liten tryckning på Del och jag behöver inte oroa mig mer. En knapptryckning och jag vinner lite tid, men sviker mig själv.
Jag förvånad ibland själv över vart jag kommit. Jag ser det på andra som får ta del av historia, Jag ser det i era ögon. Yster var här idag. En av de första som fick läsa ett utdrag. Hon sa inte så mycket. Jag tror inte det behövdes. Jag vet inte vad hon tänker, vad hon tycker om det. Men hennes ögon sa det mesta, hennes gripande och giriga läsande. Det visar ett bra skrivspråk om inget annat, men vad som allt som texten säger? Hon säger hon är stolt. Att jag är så stark. Att det är förvånadsvärt, beundrandvärt hur långt jag kommit. Hon hade aldrig klarat det, hon hade gjort det. Avslutat det. Jag fårstår inte. Trots mina tillfällen, trots att jag stod där på trappan, arg, skadad, rädd,. Så fanns den möjligheten egentligen aldrig.
En biografi. En saga, en berättelse, ett öppnande. En önskan att ge hela samhället en jävla käftsmäll. En historia. Ett erskännande. En utrsäckt hand med önskan om räddning. Ett sista försök. Ett planerat avslut.
