Va är det med mig och filmer? Det kvittar om det är en rysare, komedi eller ja som filmen jag precis avslutade en liten ävertyrsrulle i form av Narnia. Jag vet inte riktigt om jag ska se mig välsignad med förmågan att kunna sätta mig i in i andras känslor, att jag har både en stor kopp medkänsla som fantasi.
Jag har under den senaste tiden sett rätt mycket film, något som är väldigt ovanligt mig då jag har svårt att finna den där avslappnade platsen att vara hänge mig åt en film och inget annat. Det har gått bra denna veckan, kan vara att jag haft sällskap , men även det att jag fått tacksama brejk från min tillfälligt väldigt envisna hjärna som inte vill sluta mala.
Men tillbaka till inläggets topic. Ikväll har jag suttit och störtbölat åt att en übersöt björn fick sitt hjärta spetsat, åt en härlig spjuveraktiv liten soldat mus som fick sin svans kapad i krig, åt sorgsen kärlek men även sorgna avsked. Är det konstigt att jag drar mig från att sätta på en rulle? Jag sitter ändå och snörvlar sönder dom. Till och med gårkvällens Batman- the dark knigt, tillsammans med pinky bjöd på en del tårar och snyftande i hans knä. Vad är det egentligen med mig? Är jag bara känslig, eller lever jag mig in för mycket i filmerna? Jag vågar inte svara på vilket, men när jag verkligen tänker igenom så hade jag nog inte velat ha hela det här på något annat sätt. För, vad är egentligen bättre? Att man ser en film men känner igen, att filmen lämnar en helt opåverkad och egentligen visar på meningslöst utnyttjad tid?
Jag må sitta och gråta som en hulkande 2åring över någon karaktärs död, men hade det vart bättre om jag skrattade?
Sitter även och funderar över vilken film människa jag är. Jag vet jag har en hel sjuk range vad det gäller musik, men även vad det gäller böcker. Och jag har mer och mer kommit fram till att detta gäller filmer också. Visst att jag är kräsen över vilken film jag sätter på. men istället för att vara insnöad på just en shanger så kan jag istället stå och välja överallt inne på videobutiken. Drama, horror, sci-fi, anime, komedi, lek och lust och diverse andra kategorier som finns eller inte finns. Varför ska allt vara så förutbestämt? Har precis nu lagt till lite fler filmer i min nedladdningslista. Disney filmer. Ja, du läste rätt. För, varför ska jag bara för att jag är vuxen nu, sluta se snyft sagor och vara barn ibland? Om jag uppskattar dessa tecknade fenomen, varför ska jag då inte få se dom? Ska man banlysa all anime? Sätta ålderspärrar på tv-och dataspel att ingen över 20 längre få spela? Nej, det verkar vara för långt att gå.
Men, vad är det som påverkar hur känslig man är när det kommer just till film? Vad är det som avgör att jag kommer sitta och snyfta till just den filmen jag sätter på? En del gånger tror jag det är modersinstinkt, ibland tror jag det är min inlevelseförmånga, Andra gånger bara just pure fantasi.
Egenskaper jag värdesätter högt hos mig själv. En människa utan fantasi, är ingen människa. En människa utan medkänsla är inget att ha. Jag har sett dom båda och dom är inga och leka med.
Jag är en snyftare. En film snyftare. En passionerad film älskare som inte är rädd att hänge sig åt filmens alla känslosvägningar....
