Från och med imorn drar skolan igång igen. Då är det dags att vara pigg tidigt på morgonen, orka med långa dagar framför datorn och engagera mig i saker som jag bara vill spy på, nej nu ska vi inte vara sån, tycker faktiskt det är väldigt kul till och från.
Jag vet inte riktigt hur det kommer att gå men detta är so msagt in sista termin och jag kommer pressa mig själv så mycket det bara går. Jag har tiden på min sida och jag behöver inte mycket annat. Dagarna kommer att gå åt till att programera, till att läsa framåt och försöka avancera fram något hos mig jag aldrig försökt på tidigare. Att släppa omvärlden. Att inte känna behovet över att vara med överallt, prata med allt och alla och vara mig själv. Stänga av msn, internet- undantag plugg sidorna, tvn och bara fokusera på att plugga. Jag suger på det, iafall en längre tid. Men jag har så mycket ajg vill göra och för att nå dit krävs detta och jag är villig att kämpa.
Jag vet dock inte hur mycket energi jag egentligen har. Om anledningen till att jag tvingar mig till denna vändning är för att slippa tänka, för att slippa känna något och få mitt hjärta mer söndrat än vad det redan är. Jag försöker i mitt stilla sinne se en framtid, möjligheterna som alla säger ligger framför mina fötter. De jag tyvärr inte kan se för mig själv, de jag bara kan måla upp som önskningar bakom horisonten, men inga jag kan se förverkligas.
De senaste veckorna har öppnat mina ögon. Och vad jag fick se skrämde mig rätt regält. Det är "något" jag inte kan leva utan, som jag inte kan får mig själv att lämna. Som blivit en del av min själ, en del jag behöver för att kunna existera. Jag rånar mig själv på energi, på känslor varje dag. Jag tvingar mig att känna annat än jag känner, trycker undan de som verkligen dunkar där inne och jag berövar mig känslor som jag borde leva ut. Jag berövar mig något som kunde vart en enorm lycka, men mer försöker jag skydda mig själv mot en sorg, mot en dolk, som mer än deffentivt hade krossat mitt hjärta till slut på existens.
Imorn börjar plugget. Och jag går mina sista steg mot att bli en fullständig erimit.
Gör jag det för att skydda mig själv, eller ligger det en djupare mer twisted tanke bakom?
