Det har blivit en hel del funderande, en hel del tänkade och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Har försökt trycka ner det så mycket, inte tänka, inte känna, inte sakna eller något. Jag vet att det går fruktansvärt dåligt, mina känslor vill inte bara försvinna. Fick kontakt med en person som på många sätt sitter väldigt likt mig. Befriande men samtidigt otroligt skrämmande. Det satte igång mig hjärna. Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska få den att stänga av. Jag behöver inte att den maler på som en hackande hårddisk. Jag behöver tysntaden. Jag behöver en kommunikation, jag behöver ett ljus i detta mörker.
Det var någon som skrev till mig här inne och frågade om allt som hänt, som ville sträcka ut en hand och finnas där för mig. Tack!. Jag är grymt tacksam för att du finns och att du läser min blogg. Att du engerar dig är en ängla handling, men tyvärr kan jag inte öppna mig för dig. Jag klarar knappt av att uppleva allt själv, hur ska ja då kunna lägga över detta på en annan människa?
Just nu önskar jag att möjligheten för att kunna ställa in kroppen på när man vill vakna igen hade funkat. Jag vill bara krypa ner i sängen och sova bort dagarna ett tag. Har ingen lust att vara vaken, ingen mening med det heller. Bara sova bort 1v eller 2. Kanske hade han börjat sakna mig då?Kanske gör han det redan nu?Jag önskar så jag kunde få veta. Mitt hjärta klarar inte mycket mer än de trasiga sömmarna går helt itu...
