Jag ber om ursäkt, mitt bloggande har vart lite nere den sista tiden. Det har blivit en del efterhand uppdateringar och inte alls så som jag vill att det ska vara. Men ibland kan man inte vara med överallt och göra precis som man vill. Ibland räcker bara inte timmarna till på dygnet och för mig är det verkligen inget undantag. Har så otroligt mycket att göra just nu och än värre lär det väll bli den kommande veckan.
Just nu har jag besök av Johan och som alltid är det trevligt. Dock påverkar hela hans vistelse här mig något enormt och jag vet inte riktigt om det vart en så bra ide att han kom hit. Jag har kommit väldigt långt med mig själv och börjat bygga upp mig igen. Jag har liksom lyckats skapa mig en vardag, ett liv och jag börjar så smått trivas med det. Men sen kommer han hit och jag vet inte längre vad jag ska göra. Det liksom faller sig så naturligt att sitta och gosa med honom i soffan, ta sig en natt dusch tillsammans eller krypa in i hans famn när jag ska sova. Det är en sån underbar vana jag liksom aldrig vill förlora, sånt jag bara inte kan få nog av eller ens vill få. Dock dock dock . Det gör Så ont. Jag vet liksom om att han inte känner något för mig, jag vet att han inte känner något känslomässig tutan att det hela bara är fysiskt. Han är kåt, han vill ha sex. Han är full, han vill ha sex. Han har morgon stånd, han vill ha sex. Det är naturens lag och så är det ju. Sen att jag inte har sex med honom, dt är en annan sak , nu pratar vi generellt. Jag vet dock om att jag inte kan fortsätta så här, jag vet om att jag inte kan gosa, kela och bara stänga av känslor som uppkommer. Samtidigt så vet jag att jag inte borde känna något. Så fort jag tänker på hans spel det hela egentligen är för honom så försvinner allt en liten stund, men inte länge.
Det räcker med att jag tittar på människan så är jag där igen.
Eller, nu blir det svårt för er tror jag. På många sätt är jag så otroligt lugn med hela detta att vi ska vara vänner, att vi inte längre är ett par och jag har gått vidare. På många sätt så vill jag verkligen inte bli något med denna människa igen, inte så länge han är som han är och det kommer han ju alltid att vara. Jag klarar inte att bli nertryckt , inte få höra komplimanger eller för den delen leva i ovishet och oro hela tiden, för man vet aldrig när nästa känslomässiga käftsmäll ska komma. Jag behöver inte den biten, jag behöver må bra och känna mig uppskattad. Om han bara kunde se saker som jag ser det.
Ändå. jag känner mig på något skumt oroväckande och smått cp- sätt väldigt trygg i Johan. Med tanke på vad jag skrev i paragrafen över så borde jag verkligen inte göra det. Men jag kan inte förklara varför. Det bara är så och jag kan inte få bort det. På många sätt kanske det hade vart bäst ifall vi inte sågs, ifall vi bara klippte kontakten rakt av ett slag. Andra sätt, vet jag att jag aldrig hade överlevt eller klarat det. Jag är för beroende. Jag behöver prata med honom. Jag behöver höra hans röst och på många sätt behöver jag hans närhet. Jag vill komma bort från det, men det verkar en omöjlighet.
Vad har hänt med mig? Vart har hela ”jagtardethärmedenklacksparkjaghittarsnartnågonny!” – personen vägen? Jag börjar tvivla på mig själv.
Kan en vänskap fungera om man känner så här? Kan jag verkligen vara oberörd ifall han hittar någon ny? Okej jag vet att han inte funderar på det, att han trivs så bra som han har det nu. Att han inte vill ha någon ny, att han vill vara singel och bara fokusera på sig själv och sitt jobb. Men, kan jag verkligen klara ifall det skulle hända? Kommer jag kunna stå där sidan om honom och stötta honom? Kommer jag kunna vara glad för hans skulle, gratta dom lyckliga och vara det på riktigt? Jag tvivlar så starkt på det, jag tvivlar på att jag kommer klara det. Än mer tvivlar jag på det faktum att jag klarar denna vänskap. Jag behöver mer än det av honom, jag trivs så bra när vi bara umgås, när vi åker på äventyr tillsammans, när vi sitter och ser film och jag gosar i hans famn, när vi bara sitter så som vi gör nu. Han jobbar med sitt jobb och jag bloggar och är social på msn. Jag till och med överlever han gnällande och kvidande och även det att han ibland kan låta som ett 2-årigt barn som är på krigstigen och i trotsåldern.
Hur jag ska gå vidare från det här? Hur ska jag se på honom utan att tänka på allt jag vill ha, på allt jag önskar han kunde ge mig?
(vad som hänt i helgen kommer senare..tar det när han åkt hem imorn!)
