från underbar till misslyckad till söt...

Ja, det vänder snabbt ibland. Och ofta gör det de vid tillfällen man verkligen inte vill det.
Livet är inte perfekt och det får jag så hårt ibland veta och den senaste tiden hårdare än hårdast.

Jag har en stor svacka; skolan. Jag känner mig på så många sätt där helt iq-befriad och helt meningslös. Att jag inte kan förstå, att jag är för dum i huvudet för att ens försöka fatta. Jag har aldrig ens försökt tänka tanken; vad kan jag göra för att lära mig? Om det jag nu gör inte fungerar, vad måste jag ändra på för att det Ska fungera?
Jag har bara vart som en ångvält och tryckt och pressat och hållt på. Det är inte hållbart.

Ikväll gjorde jag ett stort misstag. Jag lät det gå ut över Johan. Det var absolut inte min mening någonstanns. Jag frågade om hans dag och han sen om min och jag började prata om mötet jag gått på och någonstanns här kände jag bara en sån sten i magen och jag började bli upprörd.
När det sedan kom in att pratas om lektion; ämnet och allt det där så gick det överstyr. Jag tyckte väll inte egentligen att jag lät det gå ut över honom, det var inte han jag prata om, det var inte han jag kände mig orättvist bemött av. Men; det var han som fick lyssna på det. Han som fick ta konsekvenserna av något någon annan hade gjort. Och det är fel. Väldigt fel.
Det tog mig fram tills någonstanns där min mobil dog, pga att laddar inte laddar som den ska*morr* och jag ringer upp men utan att få svar. Skickar ett sms och sen provar jag ringa igen och då var han på toa- bra tillfälle. Han var kort och ointresserad och de var väll här någonstanns jag kände tyngden över bröstet och insikten över vad jag gjort. Det jag hatar. Och inte klarar av att uppleva själv ens:Projesering!!

Well. På något sätt så lyckades vi prata ut om det; han gav mig till trots det att han Inte ska lösa mina problem, några väldigt bra studie-teknik tips jag tänker sätta igång och prova redan imorn. För, jag kan lika gärna ge det en chans. Vad har jag att förlora? Snarare tvärtom.

Johan sa något väldigt intressant som jag fastnade för ikväll. Att när jag är med honom så är jag så stark; att den personen han upplever inte slås ner av något. Att ingen kan knäcka henne. Men; när jag kommer hem så är jag en helt annan. Då kan något så enkelt som skolan bryta mig och jag verkar behöva så mycket för att ens klara mig.
Reagerade väldigt starkt på detta; för sån är jag inte alls. Jag är sjukt stark i mig själv, jag vet vart jag har mig själv, vart jag vill komma med mitt liv. Och det är inte mycket jag backar för.
Men; jag känner en sån press. Jag Måste klara dessa kurserna för att få mina poäng och komma in på högskolan så jag kan nå den dröm jag har. Sen även detta... Jag VILL just detta så otroligt mycket. Jag vill klara detta; jag älskar ju att sitta och fiffla med datorn. Jag vill kunna göra min egna hemsida med allt det jag önskar.
Och det är det som pressar mig; Att om jag nu vill detta så gärna; varför känner jag mig då så jävla dum i huvudet?

Men samtidigt vet jag inte vad jag oroar mig; jag kommer att klara detta. Det tar bara lite längre tid för mig!!!!

Jag har bett om ursäkt i telefonen, fler än en gång. Men jag gör det igen. Förlåt mig älskling, jag gjorde fel och det är oacceptabelt. Men jag vet om det. och jag lär ju inte göra om det igen!!!!