Sluuuuuuuuddder

Ni vet den där känslan när man bara är väldigt glad, men samtidigt vet om att det ligger saker och ting sådär långt bak. Liksom lite latent.
Man bara väntar på att något ska hända, går runt och är beredd på det. Det ska inte få ta en på sängen, man kommer vara beredd och man kommer knocka bort det till andra sidan rummet.
MEN, sen händer det där, det som får en att sänka sin gard och bara låta det komma.

Det finns så mycket från denna helgen som kan sammanfattas med detta över. Man går omkring och funderar, är lite små orolig och sen kommer de där få orden som får att att smälta, den där komplimangen eller över huvudtaget känslan av att se sina nära umgås och ha en sjukt underbar tid ihop.

Jag vet egentligen vad jag vill med det, jag behöver mest få ut detta ur kroppen.

---

Jag har förändrats så mycket. Jag känner knappt igen mig själv längre. Sånt jag förut kunde ta på så stort allvar och verkligen lada ner energi på, sånt som kändes så viktigt och sånt som bara var tvungen att hända. Sånt känns idag bara förvirrande och i vissa fel helt onödiga. Mitt behov av dessa små(?)saker finns inte där längre utan jag är nöjd med vad känslorna verkligen säger.

som ni märker, änu mer förvirrande prat.. jag borde nog sluta nu. Jag vet.
Men, en del av mig vill bara kasta ner orden här, de orden jag vet sitter längst inne och egentligen bara vill ut. Men jag drar mig väldigt mycket och det kommer ta ett tag till.

Ge mig det, Jag behöver det.

NU; kramas lite mer med bejb, och sen blir det kanske lund innan han åker hem..