private

Under förra veckans besök hos syster ysters familj så kände jag en bekant känsla jag inte känt på så många år. En känsla, ett behov jag förbrukade och begravde och jag växte, mognade, jag genom gick något man kan kalla ett riktigt jävla helvete för att komma ifrån det. Det har tagit mig många år, men det har tagit mig en livstid att acceptera att jag är den jag är. Att jag aldrig kommer bli perfekt, att jag aldrig kommer att få de där D-kuporna jag önskade när jag var liten, att jag alltid kommer få leva med märkena på min kropp efter mitt destruktiva beteende, liv. Även vetskapen om att den familjen jag trode jag levde i, bara var en skön illusion har knäckt mig många gånger under vägens lopp.  Jag har låst mig så länge i mitt liv, kastat bort nyckeln och sagt att jag ska aldrig öppna mig för någon igen. Jag har dammat av skrinet och öppnat och låtit utvalda få ta del av de minst mörka i mitt liv. Varje gång har slutat i panik och fler sår att läka. Jag håller på och öppnar mig igen, jag håller på att blotta mig och jag är livrädd för vart detta ska ta mig. Min bok kommer publiceras under pseudonym, mest för jag är rädd för vad far ska säga, hur han skulle ta hur öppnen allt är. Men samtidigt tror jag inte att jag skulle klara ta att alla vet allt, att alt handlar om mig. Det räcker att de vet att de har hänt, att sånt faktiskt (har) pågåt(r) i vårt inskränkta lilla samhälle.  Jag har mycket att tänka på just nu. Mycket att skriva, mycket att producera. 

Det har gått ett bra tag sedan jag lämnade det livet. Det har vart många berg och dalbanor. Jag vet jag aldrig kommer komma tillbaka dit, att mitt liv innehåller så mycket annat. Jag blir aldrig av med ärren, med smärtan eller minnena. Men förhoppningsvis kommer jag kunna leva vidare och må..precis så bra som jag gör nu!!..