Börjar bli så trött på det här.
Kände mig så hopplöst äcklad av mig själv att jag bara var tvungen att försöka motbevisa detta genom att sätta igång och fota lite; sminkade mig, fixade dreadsen och ja..det blev väll en 300 bilder jag måste gå igenom. Inte nöjd med en endaste av dom, men tydligen om man ska tro utomstående så var de inte helt fel..jaha? grattis på er. Finns bara en person jag önskar kunde säga något just nu...
Dagen spenderades till största delen liggandes i soffan och tittandes på tv, försök till att skriva lite men inget av det fungerade speciellt bra. Utåt pluggade jag och var värsta duktiga tösen men ärlighet är inte allt just nu verkar det som. Hur ska jag kunna berätta när "..." frågar vad jag gör och det enda jag gör är att försöka hindra mig själv från att försöka tänka? Att jag inte ens orkat byta kläder från de jag hade på mig dagen innan (nej fel och bli äcklade nu) elller att jag inte kan förmå mig att äta ngt ordentligt då jag inte får behålla det en längre till när ångesten kommer och orsakar en lavin i magen på mig?
Tvingade mig under natten ut på en lång promenad. Efter vårt lilla samtal på msn. Tvingade mig på med skorna och sen bara planlöst vandra omkring i vår lilla by här ute och försöka bara existera. Jag ville inte tänka, jag ville inte känna, men det är under dessa stunder, dessa tomma ensamma mörka stunderna som allt kastar sig över mig och jag är både mest sårbar, jag bryter ihopa under tygnden av slagen, men är även mest klarsynt och mest insiktsfull.
Nattens promenad slutade i för många tårar, nya blåmärke och ett par förstörda jeans att försöka rädda från gräs-fläckar och dyligt. Jag har inte styrkan kvar längre. Jag har inte styrkan att stå emot honom, att hålla mig borta från honom. Jag har inte modet att säga allt som sitter inom mig och bara vill ut. Jag har inte...
när ska detta sluta? När ska jag få det jag önskar mig så djupt inne i mitt hjärta? När ska han se MIG, när ska hans ord inte längre vara sårande utan varma och uppmuntrande som de en gång så fint var? När ska jag få vara lycklig?....med dig?
Just nu är det 1miljon frågor som springer runt i mitt huvud och inte gör något mig speciellt mer klar..Det liksom verkar inte finnas något slut på denna karusell och jag vill ju inte det heller. Jag vill ha en framtid..
