Detta är ett inlägg jag sätter starkt under ”läs på egen risk” kategorin. Vill ni inte höra tals om ex, starka känslor och självskadande så ska ni inte fortsätta läsa. Jag har valt att skriva ut vissa namn, men inte allas.
Detta kanske låter skumt i många ögon. Många av er som träffat mig, bara sett mig på stan eller som vet vem jag är verkar tro att jag har ett så stort självförtroende att mitt ego borde vara enorm. Vad ni inte vet eller rättare vad ni inte kan se igenom är det att jag aldrig uppskattat mig själv. Jag har aldrig tyckt jag själv sett bra ut eller kunnat ställa mig i spegeln och säga till mig själv att ”fan va jag är snygg” och verkligen mena det. Visst händer det att jag säger det, men oftast är det för att det är vad som förväntas av mig i just den situationen eller ett patetiskt försök från min sida att om jag låtsas så kanske jag tycker så till slut. Jag har enorma svårigheter med gemensamma duschar, som att duscha tillsammans med andra efter gympan på gymnasiet, eller på gymmet, badhuset osv. Jag är så medveten om mig själv att jag inte kan trivas eller slappna av. Under grundskola och gymnasiet så väntade jag alltid på att de andra skulle bli klara innan jag smet in och duschade, alternativ gick någon minut innan lektionen var slut och passade på. Än värre blev det när jag insåg min dragning till kvinnor och inte riktigt visste vad jag skulle göra. För många kanske detta ger ett fri pass och man borde bli säkrare i sig själv men det gjorde bara det hela värre för mig. Jag började jämföra mig med alla andra. Mina bröst, mina lår, min mage, jag till och med började fundera på hela det här med kvinnornas könsorgan. Ja, varför skulle jag inte? Lika ofta som killar tänker på den så tänker vi kvinnor nog också på det. Och lägg till puberteten ovanpå allt det här, då man från att vara ett benrangel till att helt plötsligt hitta ”hantag” där man inte förväntade sig dom skulle sitta och inte heller önskade jag att dom hade dykt upp. Jag trivdes med min pojk-kropp. Med att vara väldigt smal, näst intill platt bröstad och som jag själv såg mig könlös.
En dag när jag satt och surfade runt så trillade jag inte på en sida på nätet. Kan inte komma på adressen i dagsläget, men det öppnade ögonen för mig. Det pratades om homosexualitet, att vara bisexuell, att dras till personen och inte könet. Det hela öppnade en helt ny värld för mig. Jag började läsa mer om det, jag fick kontakt med jätte trevliga människor som snällt ställde upp att svara på mina frågor och jag träffade faktiskt flera av dom under planerade fikor jag gjorde. Det låter kanske konstigt men jag behövde träffa människor som visste vad det handlade om. Hemma vågade jag självklart inte säga något, har än idag inte ens vågat mig tänka tanken ens, även om jag tror att mor vet. Det var genom dom jag träffade min första flickvän, det var dom som fick mina ögon att se att det faktiskt var okej att älska någon som inte följer normen.
Det är inte många som vet om henne, S. Det var sällan någon frågade eller ens verka bry sig vad jag gjort de med mitt liv. De flesta på skolan sket i en, de brydde sig inte ifall jag kom till skolan eller ens om jag levde verkade det som. Jag trivdes i min ensamhet, så länge jag fick just ha den. Tyvärr så håller inte hemligheter för länge och efter ett samtal där någon luskade ut att det var en brud jag sa att jag älskade och inte en kille så gick det åt skogen. Att jag sa att det var en vän trodde dom inte på, fast säger inte alla ”jag älskar dig” till sina vänner nuförtiden? Inte då tydligen. Snart 10 år sedan.
Jag nekade, jag skämdes. Jag förstörde vårt förhållande genom att fega ur. So what? Jag fick ett rent helvete bara genom att finnas till. En del tyckte väll det var coolt, andra förpestade en och gick över gränsen för att visa hur mycket. Att jag nekade gjorde ingen nytta.
Gjorde vad jag tror många hade gjort. När jag var 14 började jag träffa en random snubbe bara för att. Han var ful, finnig och absolut ingen jag ens ville se mig med. Men folk släppte det hela. Inte jag.
Jag var äcklad över hans händer på mig, jag var äcklad över att behöva ge honom en kram, han i hand och över hela konceptet att kalla honom pojkvän. Det äcklade mig. Han äcklade mig. Nu i efterhand känner jag mig bara så elak som lät honom tro så mycket om oss.
När jag var 14 så hade jag även börjat prata med en helt underbart vacker tös. Kunde sitta i timmar och bara titta in i hennes ögon och drömma mig bort. Jag förstod inte hur det kunde hända, jag kunde inte förstå vad det var hos henne som fick mig att bara släppa hela världen och drunkna där. Än idag vet jag inte det. Jag vet bara att hon drog med mig på mitt livs största äventyr där och då och jag åkte med för glatta livet och ville aldrig kliva av. Trodde jag.
Vad jag hade valt att missa var hennes plågade själ, hennes skadliga levande och beteende. Jag hade valt att inte se hennes ärr, hennes blödande sår på kroppen och dom jag sedan själv skulle börja markera på mig själv senare samma år. Jag ville inte se hennes plågande. Hon levde upp runt mig. Jag runt henne. Till en början i alla fall. Det hela tog slut snabbare än jag var beredd på. .
Vad som hände med killen vet jag inte, han försvann någonstans i härvan, jag slutade väll svara honom.
Det tog mig väldigt lång tid att komma över. Så lång tid att jag började tro jag var helt A-sexuell. Att jag aldrig skulle hitta någon jag kunde älska, tända på. Som kunde svepa mig av mina fötter. Mina få vänner tyckte jag var konstig som inte kunde se alla uppskattade blickar från killar när vi var ute på fritidsgården eller bara drog runt i stan. De tyckte jag borde vara mer framåt och inte springa omkring i mina baggy och tjocktröjor. Jag borde klä mig i kjol och pusch-up. Jag borde göra så mycket. Jag gjorde inget av det.
Tills en dag jag träffade Simon. Jag brukade åka iväg på läger om sommaren. 2v i slutet av sommaren som straff för att jag vart hemma och plågat föräldrarna och de ville bli av med mig. Eller något. Vilket som. Simon var vän till en av killarna jag träffade där och lyckades bli god vän med. Han trodde väll något annat men tyvärr. Vi umgicks efteråt och när vi hade planerat upp en spel dag; tv-spel, brädspel och godis till det. Så dök Simon upp. Han ville vara med och ja. Med påtryckning från vänner så slutade det hela med att jag blev tillsammans med denna Simon, för att göra en historia kort. Det sög. Han var trist tråkig och det enda jag kunde komma på som var lite kul var att sitta och spela tv-spel när jag vart där hemma. Jag undvek honom. Han kom med rosor, fick en puss på kinden. Han försökte ha sex med en, jag bad han sova på soffan. Var jag en elak flickvän? Säkerligen.
Som ni märker höll det inte speciellt länge. Han var otrogen under en semester. Jaha. Där tappade man förtroendet för killar totalt.
Och jag blev kär. Mitt i koaset som ni förstår mitt liv är så blev jag vansinnigt galet kär och jag önskar så att jag inte hade förstört det. Marina. Vackra underbara lilla tösen från Eskilstuna som stal mitt hjärta rakt av från ingenstans. Hur hon lyckades vet jag än idag inte men för första gången riktigt ordentligt så slog mitt hjärta volter och ville inte sluta. Hon väckte mig och gav mig liv. Vad jag dock aldrig verkar lära mig när det gäller kvinnor så har jag en tendens att falla för koas-töser. Töser som inte har det lätt, som inte mår bra. Vackra självskadanden och ångestfyllda töser. Som på så många sätt var som jag själv. Hon behövde tröst, närhet. Någon som fanns där och kunde plocka upp henne. Jag gjorde det helhjärtat. Jag slapp mitt egna liv och väldigt länge stod jag där. Som hennes personliga hjälpare och pratade igenom dagarna med henne, nätterna med om det behövdes. Varje dag.
Tills mitt jävla misslyckande kom. Till mitt snesteg och det som förstörde för oss. Jag hade lyckats i samma stad som hon bodde i trilla över en kille som fysiskt sätt tände mig till den grad att ajg trodde jag skulle hoppa genom trosorna bara genom att titta på honom. Hon och jag hade inte sex, varför vet jag fortfarande inte. Hade inte det med honom heller. Älskade henne för mycket för det, men det var ändå för sent.
Jag bestämde mig för att leva själv. Att inte ha någon alls. Att vara ensam. Jag hatar ensamheten, jag kan inte leva i den, Har aldrig klarat det och kommer nog aldrig. Jag gör det. För jag måste. Inte för att jag vill och väljer själv. Jag försökte mig på att vara själv, att leva som singel och det funkade ett tag.
Träffade upp några strul. Hittade lite tidsfördriv. Inget seriöst. Inget allvarligt. Klarade inte av att komma någon nära. När sex kom upp, drog jag. Klarade inte av den pressen. Visst hade jag haft sex, men inte med en kille, och väldigt länge så lockade inte det alls.
Väldigt länge är inte för alltid och det är jag i dagsläget väldigt glad för. När jag var 14 och Marcus kom in i mitt liv, min soulmate och närmaste närmaste vän efter. Han var själv bi, han var bög, han var allt man kunde vara och mycket till. Han var min kudde, min psykolog, han var.. mitt ALLT under väldigt lång tid.
En väldigt intensiv tid, en väldigt känslomässig tid där jag inte vågade outa mina känslor för honom. Min första mannliga förälskelse. Min första riktiga kärlek. Älskade med han varje dag, varje fiber av honom. Att bara få vara i hans omgivning var att bli smekt av de vackraste händerna och hans röst var som att hångla med de varmaste läpparna någonsin. Och det var där det stannade. På avstånd.
Det är 6år sedan i år han valde att lämna jorden , men han finns med mig. I hjärtat, runt halsen och i min själ. Ringen jag har hängande runt halsen hade jag tidigare kastat på honom och hotat honom med att aldrig prata med honom igen. Jag hatade han så otroligt och på många sätt gör jag det än. Jag kommer aldrig kommer över att han lämnade mig, att han inte tog med mig på sin resa. Att han inte lämnade tillräckligt för att jag också skulle överdosera. Jag hatade honom för att hans elakhet. För hans bristande förmåga att älska. För hans feghet och allt annat. Framför allt hatade jag honom för hans brev. För hans bevis att han visst älskade mig. För hans tystnad. Men mest; hatade jag mig själv. För att jag inte var mycket bättre.
Jag trode aldrig jag skulle komma ur detta. Jag trodde att jag skulle leva kvar i mörkret hanskapat tillsammans med övriga i mitt liv. Jag letade nya vägar. Jag började umgås med ”fel” personer i många avseende och jag håller med. De var inte bra för mig. Jag började supa, jag rökte för mycket och jag började själv medicinera mina mediciner efter önskad effekt. Sånt jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Det hela slutade med självmordsförsök och inskrivning hos psyk. Jag träffade psykologer, kuratorer, läkare, en massa onödiga människor som jag inte ansåg hade något att göra med mitt liv att göra. Jag ville vara i fred, festa loss, supa till det, ta mina mediciner och få slippa känna. Det var under väldigt lång tid min enda önskan. En önskan som snabbt skulle försvinna och ersättas av smärta, ångest och än mer självmordslängtan och rädsla. En väg jag vandrade alldeles för länge innan jag öppnade ögonen med lite hjälp då.
När jag var 18 stack jag hemifrån, jag var tillsammans med Marina och livet lekte, ett tag ja. Hon tog det hårdare än mig tror jag, jag orkade inte känna efter. Jag stannade singel och ensam fram till att jag skulle fylla 19.
Hade suttit på nätet och blivit social igen, hade börjat prata med en kille från Norrköping. Chilenare, rätt söt, inte min direkt vanliga typ men han var verkligen en fin person. Vi spenderade många nätter den våren/sommaren i telefon, sittandes på balkong resp tak och snackade genom allt vad världen hade att erbjuda. Det fanns inget vi inte kunde prata om och jag föll mer och mer för denna personen även om vi fort inte träffats. När jag skulle fylla år, 19 då. Kom han ner och hälsade på. Han stannade här i 3dagar och jag var verkligen över öronen glad. Han åkte hem igen och allt bara fortsatte tills han frågade chans på mig. Början på vad jag trodde skulle vara livet.
I många fall var det livet. Vi spenderade många underbara månader tillsammans, även om jag idag inte tittar tillbaka och kallar dom underbara. Jag gav honom min oskuld. Han lyckades få mig att ändra mig helt. Jag slutade bära alternativa kläder, jag slutade med mina piercingar, jag slutade ha en egen vilja utan lät han bestämma. Alla älskade honom. Vänner som familj, släkt och övriga. Alla förblindades av hans manipulativa förmåga, jag likväll. Tills dagen kom då jag fick nog. Vi bråkade. Vår 10månaders dag. Vi bråkade i 13h rakt av, via telefon då. Vi bråkade till den gränsen att jag var nära på att kasta min telefon åt fanders, och jag älskar min mobil, jag är beroende av den. Jag ville aldrig mer se honom igen. Det tog inte slut här, vi löste det aldrig utan vi tog en paus..en lång paus till jag ringde upp och gjorde det fastställt. Det var bäst så.
I många fall så saknar jag fortfarande denna människa. Jag saknar de bra ögonblick vi hade och jag var väldigt sårad när allt tog slut. Jag var krossad, inte bara känslomässigt men personligt. Han hade tryckt ner mig till sin lilla nicke-docka , han hade tagit bort vad som var jag och satt dit med nytt. Jag var inte jag längre.
Jag begravde mig själv i andras ord. Jag började festa igen, jag tog det jag fick tag på och jag drack all som erbjöds. Jag återvände till mina ”fel” vänner och jag trivdes där. Ett tag. Jag träffade killar, tjejer och jag älskade dom allihopa, då i alla fall. Jag levde på absolut inget mer än folks komplimanger och deras händer på min kropp. Det var allt jag ville ha. Inga känslor, inget viktigt. Bara svett och kroppar och inget annat. Jag trode jag levde livet. Ända tills min oplanerade överdos på mediciner.
Tillbaka in i systemet och brutalt uppvaknande jag inte ville ha. Inte då.
Lärde känna en mörk själ, en syd afrikan vid namn Wayne. Han mådde som jag, vi pratade nätterna igenom . Jag räddade han många gånger från att hoppa, han mig med. Vi startade någon form weard distans förhållande trots att han redan var upptagen. Han skickade låtar och skrev hur mycket han ville ha mig, jag svarade inte på dom. Jag vågade inte. Vi bestämde att träffas, han dök inte upp. 4mån senare skulle han pierca mig. Jag åkte dit. Träffade hans flickvän och barn(!!!). Det var hemskt. Han piercade mig och jag åkte hem. Jag flydde och spydde i busken precis utanför. Han smsade mig och sa att han var kär. Han ville lämna henne och vara med mig. Allt gick fort. Han flyttade hit. Jag klarade inget och itne han heller. 2 v senare kom polisen och jag kastade ut honom. Han var patetisk. Jag var för skadad.
Sen stanande jag singel. Singel. Singel.singel. Hela sommaren stannade jag singel och det var skönt. Jag vaknade, jag startade mitt liv. Jag byggde upp mig själv. Jag förstod vad jag behövde och inte behövde.
Jag var SÅÅ redo för det som skulle komma. Trodde jag!
Jag började prata med en kille,Johan, på bildagboken. Det var inget seriöst, vi kommenterade varandras bilder. Det gick över till msn när vi båda kom på att vi skulle till Helsingborgsfestivalen förra sommaren. (2008). Skulle vi träffas? Jo, de tyckte vi ju båda 2. Jag umgicks med då min närmaste vän Zsannah. Träffade han 5min på torsdagskvällen och precis som jag misstänkte så smälte jag direkt. Farligt det där.
Fredagen blev en hel dag. Ner till piercaren och fixa med en av mina piercingar, sen gick vi runt på stan, åt McDonalds mat tillsammans och jag njöt varje minut. Sprang runt i mjukis och linne och kände mig bara äcklig, men han verkade inte bry sig. Mötte hans ögon så många gånger.
Vi sade hejdå och han skulle till sin polare medan vi skulle hem till Zsannah. Ett sms 1h senare och han kom över till henne. Jag stod ut med den äckligaste fotsvetten på många många år och för det fick jag mysiga underbara kyssar jag önskat mig få av honom. Tog ett tag att säga hejdå sen när man inte ville släppa dom..
Tiden gick fort. Vi pratade väldigt mycket och den 23 aug 2008 blev jag osingel för vad jag hoppas skulle vara sista gången( på väääääldigt länge). Nu är det snart februari 2009 och jag vet inte alls vart jag,vi eller något står.
Det är inte många som vet detta om mig(men antar ni lär vara många snart ja) men jag har väldigt svårt att bli kär. Jag har vart KÄR 2 gånger i mitt liv och då menar jag det. Jag Älskade, älskar Marcus på alla sätt man älska någon.
Men kär, det har jag bara vart i Marina och är i Johan..
