Vaknade med en tom känsla i bröstkorgen. Den där vanliga känslan av att vi snart ska skiljas från varandra. Den enda skillnaden är att nu får jag INTE lov att känna den längre, nu får jag inte ha separationsångest och tycka att det hela suger röv arsle och hela den biten. Det gäller liksom att bita ihop. Jag klarar inte det. Gick upp när väckarklockan ringde, han mecka lite dator och packade sina prylar + han bakade en ny omgång scones. Dock var jag inte hungrig, ingen aptit, så kändes onödigt. Men men. Han åt mat och vi satt och tjötade lite i soffan. Han planerade deras resa och jag mådde illa och trodde jag skulle spy. När kl närmade sig 13 ringde Martin och det var dags för oss att bege oss. Hälsade på Martin och vi åkte till Netto. Shoppade hem..creme Fraish. Kom inte på ngt annat alls. Det stod helt tomt i huvudet. Suck. Utanför affären får jag värsta sämsta kramen av Johan. Martins var till och med betydligt bättre. Gjorde väldigt ont. De hoppade in i bilen och körde och jag flydde fortare än fortast hem med tårarna rinnande längst kinderna. Han inte mer än innanför dörren förrän jag bröt ihop fullständigt.
Tjötade med Jonas på msn. Han är så underbart fin den personen. Vet ibland inte vad jag gjort utan honom. Låg mest apatisk hela kvällen tills fredrik bestämde att han skulle komma hit och hålla mig sällskap och slagga över här på soffan. Sagt och gjort. Han kom hit, vi tjötade, såg på film och ja, precis som en viss Johan slocknar han 10min in i filmen. Lät han sova och kröp själv ner i min stora säng och somnade medan tårarna föll..
